Kristian Anttila - Tio

Tio

Och det var när jag ner till jorden föll
Jag klippte av mig vingarna och samlade mod
Och det var när jag varje löfte höll
Mitt hjärta fick byta sida och byta tro

Men jag fann ingen ro I era led, inget skäl att dela med mig mer
Och jag fann ingenting som höll mig sövd, ingenting som släckte längtans törst

Och det var när jag ner till jorden föll
Ni tvingade på mig hornen och vände ryggen åt
Och det var när ni högsta löftet bröt
Mitt hjärta bytte färg och bytte språk

Så jag fann ingen ro I era led, inget skäl att dela med mig mer
Och jag fann ingenting som höll mig sövd, ingenting som släckte längtans törst
Och doktorn bara ropade till mig att;
Killen! Du borde räkna till tio och tagga ner...

Så jag började;
1, 2, 3 då rösten svek,
4, 5, 6 gör allt till spel,
7, 8, 9 tar ändå allt på lek

Jag började;
1, 2, 3 då rösten svek,
4, 5, 6 gör allt till spel,
7, 8, 9 tar ändå allt på lek
... och bara tappade räkningen

Och jag minns min tid som barn, då jag sprang och då jag bad
Efter ljus, eller någon annan likadan
Och när längtan I mig skar, efter sömn eller en hand
Som inte gav mig val och förde mig med våld någon annanstans

Men allt jag fick till svar det var:
1, 2, 3 då rösten svek,
4, 5, 6 gör allt till spel,
7, 8, 9 tar ändå allt på lek

Jag började;
1, 2, 3 då rösten svek,
4, 5, 6 gör allt till spel,
7, 8, 9 tar ändå allt på lek
... och bara tappade räkningen med vilje
Och det var väl ungefär då orden kom med tonerna
Som skulle föra mig bort, ända hit

... som var precis likadant
Precis ingenting
Precis likadant
Precis ingenting
Men med ett annat namn;
En livslögn kallad "Tio"